Krönika i Linköpings kommuns personaltidning, 2016.

En av toaletterna på kommunikationsavdelningen har en energisparlampa som är ovanligt trögstartad. Den tar flera sekunder på sig att komma igång med sitt sken. Det får till följd att när man tryckt på lampknappen hinner man dra igen dörren och låsa innan man blir stående där i beckmörkret. Man väntar på ljuset och kan inte göra så mycket annat.

Sakta börjar man uppmärksamma ljud man inte tänker på annars. Det susar från ventilationen. Man hör vatten bubbla sporadiskt i något rör. På något sätt känner man att man är i ett kaklat rum; det är något med hur de små ljuden av ens egna rörelser och svagt frasande kläder ekar mot de hårda väggarna. Man hör sina egna andetag vissla i näsan och så börjar man tänka på sina hjärtslag. Hur många pulser har inte passerat genom kroppen sedan man föddes?

Man står där i mörkret, de få sekunderna blir ganska långa och man hinner tänka att en dag upphör hjärtslagen. Man står där och tänker plötsligt att det kanske är så här det är. Döden är som ett kolsvart, kaklat rum där ljuset aldrig tänds och man bara hör diffusa susanden och sina egna hjärtslag.

Just som man accepterat den tanken tänds ändå ljuset till slut. Det blixtrar och blinkar och världen runt en blir verklig igen. Döden återgår till att vara ett abstrakt och overkligt koncept igen. Man gör sig av med kaffet man filtrerat genom kroppen och stannar man längre börjar man fundera över någon text man arbetar med, eller kanske den snirkliga livsresa som ledde till att man blev kommunikatör på Linköpings kommun.

Man tänker på slumpen. Hur man plötsligt får chansen, från en vecka till en annan, att vara anställd istället för att behöva kämpa sig fram som frilansare. Och man känner glädje över tryggheten och gemenskapen på avdelningen, man skrattar och pratar med kollegor om livet och döden. Man känner tillförsikt och hopp.

Då sträcker man sig efter lampknappen igen. Fingrar lite på den, utan att trycka. Tänker på mörkret, susandet och hjärtslagen. Ser det lugn som finns i de där sekunderna av mörker. Ser det som en stunds avslappning. En stund för reflektion. Inser att den där tanken om döden som ett kaklat rum måste vara med i romanen man jobbar på.

Sedan tvättar man händerna, tar en pappershandduk – bara en för att spara på miljön – och torkar händerna. Man ser ett ansikte som betraktar en ur spegeln. Man ser att ansiktet har ett lätt leende på läpparna och man ler nickande tillbaka. Därefter släcker man lampan och njuter av lugnet några sekunder innan man låser upp och går ut i den upplysta korridoren utanför.

Ute i ljuset möter man en kollega som vill diskutera något brådskande projekt och man glömmer alla virvlande tankar på livet och slumpen. Allt som hänt de senaste minuterna bleknar bort. Som om det bara var en konstig dröm.

Livet känns nog bäst ute i ljuset ändå.

Vid millennieskiftet år 2000 skrev, producerade, fotade och regisserade jag ett långfilmsdrama som jag märkligt nog döpte till Radyon. Budgeten slukades av ett paket nyponsoppa och glass till en av de inledande scenerna, och det var allt vi hade råd med. De flesta av oss som medverkade var arbetslösa eller hade praktikplatser genom arbetsförmedlingen och vi spenderade pengarna från alfa-kassan på vin och poesi. Trots den totala bristen på resurser rodde vi en hel långfilm iland och det är jag väldigt stolt över!

Det var min första långfilm och mitt första försök att göra något riktigt allvarligt framför kameran. Tidigare filmer hade varit mer lekfulla, som actionsekvenser med squibbar och blod, eller väldigt märkliga som novellfilmerna Silent Noise och In a dream (sedermera ihopklippta till Silent Dreams för att nå långfilmslängd, mer om den i en annan text). Vi hade ingen aning om hur mycket jobb det skulle krävas. Men även om det ibland var kämpigt att få ihop det hela var det mestadels en väldigt trevlig inspelningsperiod. Vi var alla engagerade och ville göra vårt bästa.

Manuset börjar lite svajigt i början, vilket gör starten lite trög då jag inte riktigt visste vart filmen var på väg. Men den tar upp momentum allt eftersom och särskilt under inspelningspausen i mitten av filmningen hinner jag ikapp med klippningen av första halvan och ser vad som behöver förbättras. Dialogen växlar mellan att vara väldigt realistisk och träffsäker till att ibland bli lite väl litterär då huvudpersonerna halkar omkring med stora ord och monologiserar en aning för mycket om svåra ämnen. Ändå tycker jag, med tanke på att det är ett ungdomsverk, att det är en ganska gripande handling och välgestaltade rollfigurer. En tydligare tråd i början och finslipade repliker så hade det varit en fullträff.

I ena huvudrollen ser vi Pia Junvald som gör en fantastisk rollprestation och kämpar bra med den ibland stolpiga och ganska högtravande dialogen i manuset. Hennes gestaltning är mycket trovärdig och hon visar inte ett spår av det överspelande som annars är vanligt bland icke-professionella framför kameran. I andra stora rollen lyckas Björn Olofsson på samma sätt, helt utan vana vid att stå framför kameran, att gestalta sin ganska jobbige rollkaraktär på ett naturligt och avslappnat sätt. Den tredje rollen hanterar Viktoria Klint också på ett lika naturligt och okonstlat sätt. Alla tre bär upp filmen utan någon större erfarenhet och det är väl vad som räddar den från att kännas alltför amatörmässig. Regissören (dvs jag själv) bör nog också få lite erkännande för denna välinstruerade ensemble.

När jag häromdan såg om filmen slogs jag av hur mycket jag tyckte om mitt fotoarbete och klipp. Det var drivet och innovativt, knöt ihop film och handling till en härligt organisk helhet. Den känslan jag lyckades nå i Radyon är något jag definitivt ska ta med mig till kommande produktioner. Det trevliga kameraarbetet är genomgående, och lyfter många scener, som till exempel ett samtal inne i ett trångt badrum där jag genom att använda speglarna i rummet kan använda ett tiotal vinklar istället för två. Jag gillar även den tio minuter långa tagningen under en nattlig promenad genom staden. Den scenen slutar för övrigt med att huvudpersonen svimmar på gatan, och jag minns att det sprang fram förbipasserande och undrade om vi behövde hjälp.

Något jag även slogs av var hur bra ljudet i filmen var. Dialogen var klarare och bättre än på i stort sätt alla andra produktioner jag gjort senare, som haft betydligt högre budget. Det var tack vare min på den tiden ständige vapendragare Anders Rudolfsson, som skötte ljudtekniken med en noggrannhet och ett kunnande som helt enkelt inte går ersätta. Jobb och geografiska omständigheter har gjort att det var länge sedan vi kunde jobba på en produktion tillsammans, men jag hoppas att saker och ting ska falla på plats i framtiden så vi kan samarbeta och hitta tillbaka till den här nivån igen!

Det är en lite svårare film, mycket allvarligare än jag mindes den, och den griper över stora ämnen utan att för den delen moralisera. Den egentliga handlingen är rollernas utveckling och det är inte bara en vanlig pojke möter flicka-film. Så den är kanske inte så lätt att sprida eller marknadsföra trots att den egentligen är en Dogme 95-film och borde ha kunnat rida på den vågen. Vad jag vet sålde vi bara några egenproducerade exemplar genom lokala Folkets Bio. Filmen är för övrigt också en del av det pionjärarbete jag var involverad i då jag med denna och senare produktioner var bland de första i Sverige att göra långfilmer digitalt och helt utan stöd från Svenska filminstitutet eller lokala filmpooler.

Jag blev glad när jag såg om filmen. Glad och stolt. Trots skavanker och blessyrer är det en liten pärla till långfilm! Den hade aldrig blivit vad den var utan de fantastiska personer jag samarbetade med under produktionen, så stort tack till alla inblandade!

Tanken på att skapa. Den när jag hela tiden. I korta glimtar skapar jag också, flätar ihop ord och berättelser, men mycket tid går åt till att bara tänka på det, att längta efter skrivandet.

Jag har en hel sjö av kreativitet i mig, men inser att jag är så hämmad och spärras av tanken på allt jag borde göra, alla måsten – jobb och inkomst, arbetsförmedling och tvättstuga – att jag hejdar flödet, proppar igen de bågnande fördämningarna så att det bara droppar ut ett strypt och impotent flöde här och där.

För om dammluckorna ska öppnas måste stora, öronbedövande sirener ljuda och tömma dalen nedanför dammen på folk. Jag behöver en obefolkad dalgång där jag kan släppa fram det massiva, skummande flödet och låta det forsa hejdlöst utan en enda tanke på konsekvenserna.

Det handlar om enorma krafter som sätts i rörelse och jag är rädd för att släppa kontrollen över massorna eftersom jag vet att inget kan stoppa det när det väl börjat. Då uppslukas hela livet av störtfloden och inga viktiga att göra-listor i världen kan få mig att sköta alla de där plikterna som alltid måste skötas och tas om hand.

Därför blir det att jag bara tänker på skapandet, drar mig för att börja och bara grubblar över hur jag ska göra för att få plats med den där stora floden rakt genom vardagen. Det slutar med att jag istället går och handlar, sköter disken och fyller i a-kassans blanketter. Och under tiden ropar mitt hjärta på frihet. Hjälp, skriker det.

Jag erbjuder magi om ni ger mig frihet!

Att skriva en roman är lite som att skaffa barn. Först får man en fantastisk utlösande idé och känner sig euforisk och lycklig. Sedan måste man hålla på och ruva och fundera och pyssla ganska länge innan det börjar märkas något resultat. Sen är det hårt arbete och man undrar vad man gett sig in på.

Har man skrivit över ett visst antal sidor går det inte längre avbryta heller, då är det bara att hugga i och ro fan i land. Ibland känner man de första sparkarna, andra dagar har man bara värk och är pinknödig. Man ser hur alltihop bara växer och blir mycket större än man förväntat sig. Ångest, ånger och förtvivlan blandas med hopp, lycka och storhetsvansinne.

Sen kommer födseln, när man skrivit igenom första versionen, och allt är en kladdig och skrikande röra som man egentligen inte är riktigt färdig med. Är det verkligen så det ska se ut? Men så får det gå lite tid, man går igenom alltihop igen, ansar och formar, tar i med hårdhandskarna, och ser till att det hela växer sig välartat. Sen följer studierna av korrekturet och man fixar till det sista innan det känns som det gått ungefär arton år och man skaffar en snygg examenskostym att klä den i inför publiceringen. Stolt lägger man ut bilder på internet och skryter vitt och brett i sociala medier.

Därefter lever boken sitt eget liv och man kan inte göra nåt åt den längre. Det är bara att hoppas att omvärlden uppskattar den med välvilliga recensioner och att den håller sig undan trubbel med lagen. Och om allt går bra kan den ibland yngla av sig och innan man vet ordet av står man där med en hel trilogi.

Kommentar: Skrevs efter första genomskrivningen av romanen Ett sprucket kärl.