Det är mitt i oktober och guldlöven faller. Snålblåsten viner i ventilationen och vattnet på de konstant regnvåta trottoarerna tränger nästan in genom lädret i de nyinköpta skorna.

Till och från arbetet går marschen. Oavbrutet, sömngångaraktigt. Hyran ska betalas, maten ska ätas. Man skriver sin litteratur i passiv form, orkar inte brottas med några krångliga jag.

Men så en morgon bryts rutinen. Den dånande domedagen är kommen. Alldeles för tidigt och alldeles utanför fönstret. Ett brutalt uppvaknande får en alltid att reflektera över livet.

Först försöker man hålla sig vaken i duschen medan man svär över hur lövblåsare ens kan vara lagliga. Sedan tänker man plötsligt på vilka otroliga mängder vatten som runnit under Drottningbron de senaste åren.

Då stannar man upp, yr i huvudet, slagen av oväntad insikt. Man kisar genom det strilande vattnet och famlar efter något som kan rädda en från att tappa balansen och dra rakt in i kaklet.

Medan schampot rinner ner i ögonen och grannen börjar sno åt sig varmvattnet – mitt i detta kallnande lödderkaos – så ser man plötsligt verkligheten klarare än på länge.

Det är inte bara skorna som är nya. Hela ens själv är nytt.

Medan man traverserade de plaskande trottoarerna och slet ut de gamla sulorna har man gått vidare. Utan att märka det har man hamnat på en ny utsiktspunkt och världen ter sig annorlunda.

När man söker utveckling i ett invecklat liv får man tydligen vara beredd på att nya perspektiv kan komma precis när som helst. Till och med när det svider som mest i ögonen.

Efter en sådan insikt är det lika bra att försöka vakna om. Så man duschar färdigt och handdukar sig. Sedan saboterar man ytterdörrens ringklocka innan man kryper ner i sängen igen.

Omvärlden kan gott få leta förgäves efter den man inte längre är.

Dagarna krymper när morgnarna ger plats åt natten. Gyllene och rubingnistrande löv virvlar rimfrostade utanför fönstret.

Det är mitt i oktober.