1.

Blodkranskärlen hänger på dörren och droppar. De är tecken på vad som skett. Hela sanningen upplyst av blinkastjärnan. Liten där du är. Mer och mer fettbyggnad ackumuleras dagligen. Jag växer till en bägare denna gång. Hon är jag. Kejsarinnan blåser toner mellan vibrerande membran medan hon läker. Förträngning och konsekvenstänk. Mitt apatiska ansikte. Svullrosa. Blank som blottlagda organ. Jag viskar till daggmaskarna: Jag är snart tillbaka. Runt avsaknaden av kloroblad en svag hinna. Laktoskontakt jag skall upprepa. Tidsuppfattningen växer trattlav längs väggarna. Hon soluppstiger mig häftigt ibland. Sveper mig i mörkret i andra hand. Där är den namnlösa. Hon väntar. Ömsom fjäll, ömsom vatten.

2.

Lyckomarinaden insmord över hela kroppen. Ruset runt i världen ger skrubbsårsanfall. Hisnande julismaragder vidgar huden och dess blodkärlsmönster. Så uppmärksammas bjällreplikten. Änglaväsen med mögelrosor under kapporna svävar hos mig. Över hela kroppen vingslag. Tiotusen brinnande fingrar sträcks mot mig. Mitt kött är en död uppenbarelse. Jag vill öppna hålet och hitta en nyckel därinne. Men där är tomt. Negativ existens. Sten fogas till verkningslös sten. Kall och fuktig väntan. Bländad av stjärnor när mörkret faller hela vägen ner. Det är tomt därinne. Jag böjer mig bakåt i brygga och likväl är tomhet allena. Bjällran pinglar och jag lystrar. Den skräller falskt. Lyssnandet stör mig. Jag får bannor. Jag är trots. Trots det är jag. Inne i kroppen. Insmord i hud. Lyckomarinaden skavs oundvikligen bort. Tiden flagnar. Långt senare skall jag hata mannen med bjällran.

3.

Hetsblöt femlitersvolym. Hur mycket offras i månkratrarna för att blidka lumagorillan? Dropparna runda på golvplattorna. Isklara rosor. Frostiga underkläder. Godheten ifrågasatt. Straffet som svider. Det svider. Jordhannen slipper emedan jag ensam axlar ansvaret. Med pipande röst förklarar jag. Rösten avslöjar. Tranfågelns röst griper om magsäcken. Ger mig blixtrande röd eld. Blodkärlselden vill jag fly. Elden bränner mig. Jag är elden. Plötsligt sköljer vågorna in och allt förändras. Maratonfinalen lyfter mig på tå. Blåser en ande genom andraklotberget. Jag sliter loss kronbladen och ropar älskar, älskar inte. Elden slocknar till slut. Eldsläckande eldtänd. Dropparna runda på golvplattorna. Isklara liljor. Frostiga underkläder. De örtblå urens ynnest ringer ännu i öronen. Interfolieras med mina drömmar. Fyrbent kryper jag oklädd omkring i nässeltrådgården. Onda drömmar. På marmorstolen väntar jag vaken. Utan ringbesvärjelse kommer domen. Det är inte lätt att vara positiv. Tårfloderna tveksamma över svärdsliljekonvaljens vackra blommor. Deras underbara smak. Stjälkarna mellan läpparna. Vem kan svälja? 

4.

Fiskslemmet klibbar av sig mot mina bröst. Torskperennen sprattlar i mina armar. Som en oformligt formgiven röst. Kort är stunden då det är över. På golvet trådkärlsblod. Sedan börjar det igen. Förut spräcktes musslans hölje. Pärlan som svettats exploderade. Den sekreta stammen sprack. Allt rämnade. Rämnade länge. Så forsade bruset som strutsvingar. Makten låg handfast i församlingens händer. Mitt kött var klistrade slamsor. Eufori var utlovad men avtalet förhandlades bort. Bladen i vasen fuktiga och färska. Tung-ordad bladpressbön som transregression. Svärord på högar av föregångna kranium. Så meningslöst det är. Svär vid lårbenet lika gärna. Vid helheten. Vilken helighet som nu består. Så lösgör sig den idé jag burit så länge. Den är inte min längre. Nu hörs den av alla runt mig. Församlingen annekterar idén. Gör den till sin. Sinidé. Perennen sprattlar och får inte förlora greppet. Den avgrund som uppstår kan aldrig fyllas.

5.

Bårhusbesök i studiesyfte. Sjukhusens kakel bekant sedan länge. Skolbänkens abstrakta rotting. Huvudsaken finslipad tills nollåterstoden kvarstår. Att som monad utvidgas som ballonghästen. Det av förruttnelse präglade blodhetspumpandet fortskrider. Av fukt uppfyllda kloroceller. Av brand och eld uppslukad själ. Preparerad skärseld. Som jag har brunnit. Så förgås även ångern. Effektivt rustad av stränghet. Av ärr har jag bundit ett nät. Kasslerkroppen håller ihop. Ännu. Men tungmuskeln har slappnat av. Den har bakhalt i halsvasen. Stryphuvan tjocknar när jag reser mig. Tystnaden talar för mig. Den metalliska kugghjulsrytmen blommar sommarängslikt. Medan minnet bränner till mellan mandarinklyftorna närmar sig vrålet från den svartstinkande apfadern. Jag fruktar mötet. Det nalkas en pulserande sträng. Vibrerar mitt hjärta. Ackorden klingar falskt. Flyter som flygblad på strömmen. Det stolta stålet svärtas. Dolt i mörkret sticker bladet urskiljningslöst. Fläckarna som små röster. Kräver uppmärksamhet. Hungern vill höras. Äcklet vill tystas. Fingrarna runt halsen. I halsen. Uthärda närvaron. Så kräkreflexerna hänger i snören. På trådar av torkade blodkärl. I säkerhetsnålar. På kjolen så alla ser dem blänka i mörkret. Helljusen skrattar. Jag kan inte sluta reflektera. Alla sår varar. Även om blessyrskorpan faller av i tystnad. Avfallsgolem skapad under livet begravs kontinuerligt. Undfly voodoo-risken till varje pris. Absorbation som ett tema genom livskrisen. I paniken. I sömnen. I askan till slut. Rullar bort snart. Bland ringblommor, stormhatt och mjölkört. En önskan om petit förgätmigej fåfängt avslagen. Längtan förnekas. Med himlastrålar brutna. Brustna i brandgult. Bladen strömmar med min smuts. Ingen ser sambandet. I bröstet sörjer jag det träck ur vilket jag odlat kejsarkrona och malört. Med friktionsröda läppar lämnar moderkronans odon små blå fläckar. Krossade. Vart och ett. Som frökapslar i tid och otid. Som skugga över rötterna. Där rör sig något hastigt. Självsfrid trots halvbordad cykel. I tunna strängar slutlöst. Av tidsknivblad sönderdelad. Upplöst. Hopplöst. Brandlöst. Snart är jag tillbaka. Vänta bara ett ögonbli…

Döden är en mangel för att få knölarna ur själen. Varje dag rullar den vidare, tröskar för att trösta, plattar ut och fördelar det knöliga i våra själar så att det inte ska göra så ont. Ibland rullar den vår själ flera centimeter på ett par dagar och ibland står den still några år. När man känner hur det hisnar i hjärtat har mangeln snurrat ett varv och tränger tårarna fram har den snurrat ytterligare ett. Man vet aldrig när den kramar vidare. Det enda säkra är att om man väl fastnat i den kan man aldrig ta sej ur dess grepp. Mangeln är enkelriktad, dess obevekliga rörelse kallar vi tid. När vi kommer ut på andra sidan är vi renade och nästan helt fria från knölar. Det är därför spöken ser ut som vita lakan.