Baserat på en sann historia.

På en balkong tvärs över gården har ett gäng killar fest. Det är varm försommar och de skrålar glatt som om de satt på läktaren till en fotbollsmatch. Inifrån lägenheten hörs ett dunkande av hög musik och allteftersom kvällen fortskrider blir stämningen och skrålandet högre och högre.

Framåt tiosnåret når festen till slut sitt crescendo. En ny låt börjar och plötsligt danshoppar grabbarna upp och ner på balkongen så den nästan riskerar att lossna. De sjunger med, eller snarare skriker med, så högt de kan i refrängen.

Men vad är det för musik som får de unga männen så otroligt exalterade? Vad tusan är det de sjunger?

Är det den senaste club-hitten med ett medryckande tryck i basen? Är det kanske en klassisk hårdrocksdänga från sjuttiotalet? Är det en grym hiphop-låt om de djupa orättvisorna i samhället?

Jag försöker tyda skriken och hör till slut att det finns ett gemensamt tema i både dödsmetallvrålen och falsettsången. Några få gemensamma ord som de, med sina individuella röster, tolkar på varsitt sätt.

Hypnotiskt och nästan maniskt repeteras dessa ord – de enda ord som betyder något, de enda ord som existerar i detta ögonblick – medan de sjungande och dansande förlorar sig själva i tid och rum.

Genom att utföra denna uråldriga ritual tillsammans uppgår den lilla gruppen på balkongen i en djup religiös extas, de transcenderar vår vardagliga verklighet, får kontakt med något mycket större än dem själva.

Och plötsligt hör jag. Orden som strömmar från deras munnar. Klart och tydligt. Den kompakta massan av röster sjunger en gammal hymn av visdom.

Tre ord som säger allt om den mänskliga existensen och sökandet efter det som finns bortom den kända existensen.

De sjunger: ”Växeln hallå, hallå! Växeln hallå, hallå!!!” Om och om igen.

Växeln. Hallå. Hallå.

Denna text är ett mycket förenklat sätt att beskriva vissa sidor av ADHD. Min avsikt är mer att förklara känslan och följderna av ADHD snarare än att beskriva vetenskapen bakom.

När man har ADHD så har kroppen svårt att hålla rätt nivå av hormonet dopamin. Det påverkar hjärnans verkställande funktion – vilket man kan säga är hjärnans chef och administratör. ADHD-hjärnan har därför svårare att kontrollera sitt beteende när det gäller saker som fokus, motivation, organisation, självkontroll och aktivitetsnivå.

Jag ska försöka förklara vad detta innebär med hjälp av följande liknelse.

Om vi tänker oss människokroppen som en bil, så kan vi säga att bilföraren motsvaras av medvetandet som som kontrollerar kroppen.

I en vanlig bil (som inte har ADHD) sätter sig föraren i förarsätet, startar bilen och kör den dit den ska. Det sker oftast utan problem, även om enstaka incidenter kan uppstå ibland. När föraren är framme parkerar denne bilen, stänger av motorn och kliver ur. En helt normal resa.

I en bil med ADHD får föraren däremot problem direkt.

Tändstiften funkar nämligen inte som de ska. Gnistan kommer bara ibland och det kan därför vara svårt att överhuvudtaget få igång motorn. Ofta tar det så lång tid att batteriet laddas ur medan man försöker starta. Ibland startar motorn dock helt oväntat på full gas och far iväg alldeles för fort innan föraren är riktigt beredd.

När ADHD-bilen väl kommit ut på vägen går den ofta ojämnt och ryckigt eftersom tändstiften fortsätter att gnistra oregelbundet. Ibland hackar bilen till och tappar fart. Ibland går motorn upp i högvarv när det inte behövs. Och ibland stannar den mitt i trafiken helt utan förvarning. Bara när föraren kör riktigt fort verkar bilen gå jämnare och hacka mindre.

Detta problem med motorn gör att föraren ofta oroar sig för om bilen kommer att starta igen om den stängs av. Därför hittar föraren hela tiden på nya platser att åka till istället för att stanna när hen är framme vid det ursprungliga målet.

Att åka omkring på så många extra utflykter drar väldigt mycket bensin. Så ofta blir föraren bara sittande kvar på parkeringsplatsen med bilen stående på tomgång.

Och inte nog med detta. Inne i ADHD-bilen surrar det även runt en irriterad geting.

Föraren vill såklart inte bli stucken och tittar därför så mycket på getingen att det blir svårt att koncentrera sig på själva körningen. Föraren kör för fort utan att veta om det, glömmer trafikregler, missar vägskyltar, tar fel avfart, hamnar i fel fil, prejar de andra bilarna av misstag och har råkat slå på vindrutetorkarna utan att märka det.

Runt omkring tutar förarna i de vanliga bilarna och hytter argt med näven. De tycker att det i ADHD-bilen sitter en usel förare som kör så ryckigt och konstigt, inte följer reglerna och sällan kommer fram till rätt ställe i rätt tid.

Men de vet ju inte att tändstiften krånglar och att getingen surrar alltmer ilsket runt förarens huvud.

Så, hur ska vi tolka denna liknelse?

Tändstiften motsvarar dopaminet som inte funkar som det ska. Bilmotorn antänder inte alltid bränslet när det behövs – precis som kroppen inte kan börja med det den ska utan rätt mängd dopamin.

Föraren som distraheras av getingen motsvarar hjärnans verkställande funktion. Föraren kan vara hur duktig som helst på att köra bil egentligen. Men när getingen stör är det svårt att planera körningen, att hela tiden hålla fokus på vad som är viktigt i trafiken, snabbt reagera när något händer längs vägen och samtidigt hantera den krånglande motorn.

Visst kan körlektioner hjälpa en del. Man kan till exempel lära sig att välja en mindre trafikerad väg när motorn krånglar. Men den bästa effekten ger ADHD-medicin. Den rengör tändstiften så de gnistrar bättre och lugnar dessutom ner den ilskna getingen. Med mer dopamin i motorn går bilen jämnare och med en lugn och stillasittande geting kan föraren hålla ögonen på trafiken istället.

Det är mitt i oktober och guldlöven faller. Snålblåsten viner i ventilationen och vattnet på de konstant regnvåta trottoarerna tränger nästan in genom lädret i de nyinköpta skorna.

Till och från arbetet går marschen. Oavbrutet, sömngångaraktigt. Hyran ska betalas, maten ska ätas. Man skriver sin litteratur i passiv form, orkar inte brottas med några krångliga jag.

Men så en morgon bryts rutinen. Den dånande domedagen är kommen. Alldeles för tidigt och alldeles utanför fönstret. Ett brutalt uppvaknande får en alltid att reflektera över livet.

Först försöker man hålla sig vaken i duschen medan man svär över hur lövblåsare ens kan vara lagliga. Sedan tänker man plötsligt på vilka otroliga mängder vatten som runnit under Drottningbron de senaste åren.

Då stannar man upp, yr i huvudet, slagen av oväntad insikt. Man kisar genom det strilande vattnet och famlar efter något som kan rädda en från att tappa balansen och dra rakt in i kaklet.

Medan schampot rinner ner i ögonen och grannen börjar sno åt sig varmvattnet – mitt i detta kallnande lödderkaos – så ser man plötsligt verkligheten klarare än på länge.

Det är inte bara skorna som är nya. Hela ens själv är nytt.

Medan man traverserade de plaskande trottoarerna och slet ut de gamla sulorna har man gått vidare. Utan att märka det har man hamnat på en ny utsiktspunkt och världen ter sig annorlunda.

När man söker utveckling i ett invecklat liv får man tydligen vara beredd på att nya perspektiv kan komma precis när som helst. Till och med när det svider som mest i ögonen.

Efter en sådan insikt är det lika bra att försöka vakna om. Så man duschar färdigt och handdukar sig. Sedan saboterar man ytterdörrens ringklocka innan man kryper ner i sängen igen.

Omvärlden kan gott få leta förgäves efter den man inte längre är.

Dagarna krymper när morgnarna ger plats åt natten. Gyllene och rubingnistrande löv virvlar rimfrostade utanför fönstret.

Det är mitt i oktober.

Att skriva romaner tar en herrans massa tid och energi – ändå är det något jag ägnar mig åt nästan dagligen. Varför det kan man undra? När det nog finns en miljon bättre sätt att tjäna pengar på. Nej, jösses, det skulle aldrig gå att motivera om det inte vore för att jag tycker så himla mycket om att skriva och berätta.

Men en bok är inte en bok om det inte är en bok, om ni förstår. Själva skrivandet känns lite poänglöst om inte berättelsen blir läst också. Magin uppstår när orden möter läsaren – och det är nog det som vinsten för mig. Känslan av att beröra läsaren, att underhålla, skapa en stämning, skrämma, överraska eller glädja.

Så om ni vill stödja mitt skrivande: Skaffa mina böcker, läs dem och om ni gillade dem så berätta det gärna både för mig och för andra (så de får reda på att de finns). Ju fler böcker och läsare jag vet finns därute desto mer tid och energi blir jag inspirerad att lägga på att skapa nästa.

Länkar för att beställa känslor och stämningar i bokform finns här: https://markuswidegren.se

Krönika i Linköpings kommuns personaltidning, 2016.

En av toaletterna på kommunikationsavdelningen har en energisparlampa som är ovanligt trögstartad. Den tar flera sekunder på sig att komma igång med sitt sken. Det får till följd att när man tryckt på lampknappen hinner man dra igen dörren och låsa innan man blir stående där i beckmörkret. Man väntar på ljuset och kan inte göra så mycket annat.

Sakta börjar man uppmärksamma ljud man inte tänker på annars. Det susar från ventilationen. Man hör vatten bubbla sporadiskt i något rör. På något sätt känner man att man är i ett kaklat rum; det är något med hur de små ljuden av ens egna rörelser och svagt frasande kläder ekar mot de hårda väggarna. Man hör sina egna andetag vissla i näsan och så börjar man tänka på sina hjärtslag. Hur många pulser har inte passerat genom kroppen sedan man föddes?

Man står där i mörkret, de få sekunderna blir ganska långa och man hinner tänka att en dag upphör hjärtslagen. Man står där och tänker plötsligt att det kanske är så här det är. Döden är som ett kolsvart, kaklat rum där ljuset aldrig tänds och man bara hör diffusa susanden och sina egna hjärtslag.

Just som man accepterat den tanken tänds ändå ljuset till slut. Det blixtrar och blinkar och världen runt en blir verklig igen. Döden återgår till att vara ett abstrakt och overkligt koncept igen. Man gör sig av med kaffet man filtrerat genom kroppen och stannar man längre börjar man fundera över någon text man arbetar med, eller kanske den snirkliga livsresa som ledde till att man blev kommunikatör på Linköpings kommun.

Man tänker på slumpen. Hur man plötsligt får chansen, från en vecka till en annan, att vara anställd istället för att behöva kämpa sig fram som frilansare. Och man känner glädje över tryggheten och gemenskapen på avdelningen, man skrattar och pratar med kollegor om livet och döden. Man känner tillförsikt och hopp.

Då sträcker man sig efter lampknappen igen. Fingrar lite på den, utan att trycka. Tänker på mörkret, susandet och hjärtslagen. Ser det lugn som finns i de där sekunderna av mörker. Ser det som en stunds avslappning. En stund för reflektion. Inser att den där tanken om döden som ett kaklat rum måste vara med i romanen man jobbar på.

Sedan tvättar man händerna, tar en pappershandduk – bara en för att spara på miljön – och torkar händerna. Man ser ett ansikte som betraktar en ur spegeln. Man ser att ansiktet har ett lätt leende på läpparna och man ler nickande tillbaka. Därefter släcker man lampan och njuter av lugnet några sekunder innan man låser upp och går ut i den upplysta korridoren utanför.

Ute i ljuset möter man en kollega som vill diskutera något brådskande projekt och man glömmer alla virvlande tankar på livet och slumpen. Allt som hänt de senaste minuterna bleknar bort. Som om det bara var en konstig dröm.

Livet känns nog bäst ute i ljuset ändå.

Vid millennieskiftet år 2000 skrev, producerade, fotade och regisserade jag ett långfilmsdrama som jag märkligt nog döpte till Radyon. Budgeten slukades av ett paket nyponsoppa och glass till en av de inledande scenerna, och det var allt vi hade råd med. De flesta av oss som medverkade var arbetslösa eller hade praktikplatser genom arbetsförmedlingen och vi spenderade pengarna från alfa-kassan på vin och poesi. Trots den totala bristen på resurser rodde vi en hel långfilm iland och det är jag väldigt stolt över!

Det var min första långfilm och mitt första försök att göra något riktigt allvarligt framför kameran. Tidigare filmer hade varit mer lekfulla, som actionsekvenser med squibbar och blod, eller väldigt märkliga som novellfilmerna Silent Noise och In a dream (sedermera ihopklippta till Silent Dreams för att nå långfilmslängd, mer om den i en annan text). Vi hade ingen aning om hur mycket jobb det skulle krävas. Men även om det ibland var kämpigt att få ihop det hela var det mestadels en väldigt trevlig inspelningsperiod. Vi var alla engagerade och ville göra vårt bästa.

Manuset börjar lite svajigt i början, vilket gör starten lite trög då jag inte riktigt visste vart filmen var på väg. Men den tar upp momentum allt eftersom och särskilt under inspelningspausen i mitten av filmningen hinner jag ikapp med klippningen av första halvan och ser vad som behöver förbättras. Dialogen växlar mellan att vara väldigt realistisk och träffsäker till att ibland bli lite väl litterär då huvudpersonerna halkar omkring med stora ord och monologiserar en aning för mycket om svåra ämnen. Ändå tycker jag, med tanke på att det är ett ungdomsverk, att det är en ganska gripande handling och välgestaltade rollfigurer. En tydligare tråd i början och finslipade repliker så hade det varit en fullträff.

I ena huvudrollen ser vi Pia Junvald som gör en fantastisk rollprestation och kämpar bra med den ibland stolpiga och ganska högtravande dialogen i manuset. Hennes gestaltning är mycket trovärdig och hon visar inte ett spår av det överspelande som annars är vanligt bland icke-professionella framför kameran. I andra stora rollen lyckas Björn Olofsson på samma sätt, helt utan vana vid att stå framför kameran, att gestalta sin ganska jobbige rollkaraktär på ett naturligt och avslappnat sätt. Den tredje rollen hanterar Viktoria Klint också på ett lika naturligt och okonstlat sätt. Alla tre bär upp filmen utan någon större erfarenhet och det är väl vad som räddar den från att kännas alltför amatörmässig. Regissören (dvs jag själv) bör nog också få lite erkännande för denna välinstruerade ensemble.

När jag häromdan såg om filmen slogs jag av hur mycket jag tyckte om mitt fotoarbete och klipp. Det var drivet och innovativt, knöt ihop film och handling till en härligt organisk helhet. Den känslan jag lyckades nå i Radyon är något jag definitivt ska ta med mig till kommande produktioner. Det trevliga kameraarbetet är genomgående, och lyfter många scener, som till exempel ett samtal inne i ett trångt badrum där jag genom att använda speglarna i rummet kan använda ett tiotal vinklar istället för två. Jag gillar även den tio minuter långa tagningen under en nattlig promenad genom staden. Den scenen slutar för övrigt med att huvudpersonen svimmar på gatan, och jag minns att det sprang fram förbipasserande och undrade om vi behövde hjälp.

Något jag även slogs av var hur bra ljudet i filmen var. Dialogen var klarare och bättre än på i stort sätt alla andra produktioner jag gjort senare, som haft betydligt högre budget. Det var tack vare min på den tiden ständige vapendragare Anders Rudolfsson, som skötte ljudtekniken med en noggrannhet och ett kunnande som helt enkelt inte går ersätta. Jobb och geografiska omständigheter har gjort att det var länge sedan vi kunde jobba på en produktion tillsammans, men jag hoppas att saker och ting ska falla på plats i framtiden så vi kan samarbeta och hitta tillbaka till den här nivån igen!

Det är en lite svårare film, mycket allvarligare än jag mindes den, och den griper över stora ämnen utan att för den delen moralisera. Den egentliga handlingen är rollernas utveckling och det är inte bara en vanlig pojke möter flicka-film. Så den är kanske inte så lätt att sprida eller marknadsföra trots att den egentligen är en Dogme 95-film och borde ha kunnat rida på den vågen. Vad jag vet sålde vi bara några egenproducerade exemplar genom lokala Folkets Bio. Filmen är för övrigt också en del av det pionjärarbete jag var involverad i då jag med denna och senare produktioner var bland de första i Sverige att göra långfilmer digitalt och helt utan stöd från Svenska filminstitutet eller lokala filmpooler.

Jag blev glad när jag såg om filmen. Glad och stolt. Trots skavanker och blessyrer är det en liten pärla till långfilm! Den hade aldrig blivit vad den var utan de fantastiska personer jag samarbetade med under produktionen, så stort tack till alla inblandade!

Tanken på att skapa. Den när jag hela tiden. I korta glimtar skapar jag också, flätar ihop ord och berättelser, men mycket tid går åt till att bara tänka på det, att längta efter skrivandet.

Jag har en hel sjö av kreativitet i mig, men inser att jag är så hämmad och spärras av tanken på allt jag borde göra, alla måsten – jobb och inkomst, arbetsförmedling och tvättstuga – att jag hejdar flödet, proppar igen de bågnande fördämningarna så att det bara droppar ut ett strypt och impotent flöde här och där.

För om dammluckorna ska öppnas måste stora, öronbedövande sirener ljuda och tömma dalen nedanför dammen på folk. Jag behöver en obefolkad dalgång där jag kan släppa fram det massiva, skummande flödet och låta det forsa hejdlöst utan en enda tanke på konsekvenserna.

Det handlar om enorma krafter som sätts i rörelse och jag är rädd för att släppa kontrollen över massorna eftersom jag vet att inget kan stoppa det när det väl börjat. Då uppslukas hela livet av störtfloden och inga viktiga att göra-listor i världen kan få mig att sköta alla de där plikterna som alltid måste skötas och tas om hand.

Därför blir det att jag bara tänker på skapandet, drar mig för att börja och bara grubblar över hur jag ska göra för att få plats med den där stora floden rakt genom vardagen. Det slutar med att jag istället går och handlar, sköter disken och fyller i a-kassans blanketter. Och under tiden ropar mitt hjärta på frihet. Hjälp, skriker det.

Jag erbjuder magi om ni ger mig frihet!

Att skriva en roman är lite som att skaffa barn. Först får man en fantastisk utlösande idé och känner sig euforisk och lycklig. Sedan måste man hålla på och ruva och fundera och pyssla ganska länge innan det börjar märkas något resultat. Sen är det hårt arbete och man undrar vad man gett sig in på.

Har man skrivit över ett visst antal sidor går det inte längre avbryta heller, då är det bara att hugga i och ro fan i land. Ibland känner man de första sparkarna, andra dagar har man bara värk och är pinknödig. Man ser hur alltihop bara växer och blir mycket större än man förväntat sig. Ångest, ånger och förtvivlan blandas med hopp, lycka och storhetsvansinne.

Sen kommer födseln, när man skrivit igenom första versionen, och allt är en kladdig och skrikande röra som man egentligen inte är riktigt färdig med. Är det verkligen så det ska se ut? Men så får det gå lite tid, man går igenom alltihop igen, ansar och formar, tar i med hårdhandskarna, och ser till att det hela växer sig välartat. Sen följer studierna av korrekturet och man fixar till det sista innan det känns som det gått ungefär arton år och man skaffar en snygg examenskostym att klä den i inför publiceringen. Stolt lägger man ut bilder på internet och skryter vitt och brett i sociala medier.

Därefter lever boken sitt eget liv och man kan inte göra nåt åt den längre. Det är bara att hoppas att omvärlden uppskattar den med välvilliga recensioner och att den håller sig undan trubbel med lagen. Och om allt går bra kan den ibland yngla av sig och innan man vet ordet av står man där med en hel trilogi.

Kommentar: Skrevs efter första genomskrivningen av romanen Ett sprucket kärl.