Links to original reviews unless they are broken below.

Reviews in Swedish below the English ones.

English reviews right.










Från Cinezilla den 14 april 2010


Independent filmmaking is probably the last stand of the true self-governing artist, a sphere where no holds are barred, no studio producer lingering over the shoulder to make sure that nothing stands out too much or offends the wrong people, and no executive’s that sit on their arses making “You should have done it like that” or “Do it this way” remarks which you know will tear the soul out of your production. The only inhabitations are the filmmaker’s own enthusiasm, and making a film independently the sky is the limit to that same enthusiasm.

It’s easy to watch independent filmmaking and laugh it off as naive, pretentious and cheap trash. In some cases that’s true, as many shorts don’t really take the time to think things though. To stop for a moment and question just what they want with their movie. It’s valuable time that they actually can afford as they are making the movie independently, and just simply jump in head first to show how clever they are at one thing or another, be it special effects, witty scripts with nods to high end art and literature or some other trick that they want to showcase. I’ve been down this road before in my writings, and like I said previously, I do like watching indie shorts, film school exam flicks and general artfuck, but they always walk a thin line between making an imprint and getting lost in their own posing – and I really hate posers, because they have no stories to tell.

I’ve always had the idea that art and emotion is in the eye of the beholder. I don’t need anyone else to tell me if a piece is great or not, it’s the impression that it makes on me that is the most important one. As an old film studies student and a life long lover of movies I’ve seen way too much stuff that’s supposed to be masterpieces and stuff that’s supposed to be shite, and in many cases the tables have definitely been turned in my opinion. But movies that some think are crap and others think are masterpieces have no real relevance until the individual watches it, digests it and interprets it. It’s all in the individual’s interpretation, not anyone else’s. I think this is why I don’t’ have any problem talking about the symbolism in Peter Greenaway or Andrej Tarkovsky's movies in the same sentence as I talk about the aesthetics of Lucio Fulci, Jean Rollin, Jess Franco or any other director that is commonly referred to as a hack. They all basically work with the same fundamental tools and the rest is just icing on the cake. Some prefer exotic fruits and long shots of billowing crops, others rotting fruit and close-ups of billowing crotches.

The main thing that makes any movie, and I mean any movie at all work is that simple little thing that I refer to as investment. If I can invest my time, the most precious thing we have to give, our own personal time, into a movie, then that movie works. Nobody in his or her right mind will stay and watch a movie that they don’t like, and with a simple flick of a switch you can reclaim your time and go do something else instead. Movies are simply made to be watched. I can take what I want with me from them and that is what makes the movie live on in my mind after viewing it. Good or bad it made me evaluate it, as I watched it. And when I watch, I see, read, interpret and invest, that is what makes the movie. And the secret to getting that important investment is storytelling. Tell me a story that draws me in and I’m there, I’m investing my time in the story, I’m digesting and interpreting as I watch, and that’s the power of storytelling.

Now with that geek manifest out of the way, let’s direct our attention to the movie I thought would be a short film in the usual school of Swedish short productions, but turned out to be an impressive and extremely potent full length feature film. I see a lot of really shitty productions that are made on ten-fifty times the budget that these guys probably had on the telly, and through my work, and this film is with out a doubt way much better than most the stuff that gets financed by the film institute and the national TV.

Markus Widegren and Fred Andersson who have written the script for Kraftverk 3714 (produced by Andersson and directed/shot/edited by Widegren) both obviously know the secrets; they know the tricks of how to make an audience invest their time in their story.

After a rather eclectic and frenzied opening hat definitely will grab your attention, Kraftverk 3714 starts to lay out its narrative. The main part of the film takes place in a small community somewhere up the north of Sweden. Johanna [Maria Bergquist] comes back to the village to visit her mother, Elisabeth [Sandy Mansson] after a few years in absence. After a brief establishing of characters and supporting cast William, [Emil Jonsson], Linn [Anna-Sara Kennedy], Tommy [Anders Östlund – also co-producer] and their daughter Maja [Lina Östlund] it’s time for the movie to get under go. Soon it appears that the death of William’s grandfather Vladimir [Michael Mansson] wasn’t simply an accident a previously told and some really bizarre shit starts happening in the basement of his house.

For some reason the inhabitants of the village are going missing – even Caspar the Magician [the great Fred Andersson from Martin Munthe's Camp Slaughter 2004 and Kenny Begins 2009], and at times they are returning but seemingly not aware that they are in our world. At the same time several sub plots start coming into action as mysterious beings start appearing on desolate back roads, and Maja’s grandmother has some strange creature, or “the others” as she refers to them as living in her attic. She warns Maja that they will stay safe as long as they keep the door locked.

And this is pretty much the way this little indie power flick rolls, slowly, slowly taking it’s time to present a gallery of characters and strange events and subplots that all, well most of them, neatly come together in a great big slug-it-out at the end of the movie.

Clocking in just under two and a half hours the movie takes its audience on a strange and surreal science fiction / horror journey which slowly builds depth characters and understanding as the narrative moves forth. The film takes its time to set up the ordinary world before it unleashes the powers and threats of the other worlds. This is most likely a deliberate move by the two filmmakers and I’m sure that they at one point in time sat and said “Yeah! Let’s go to midpoint before we let it all break loose!” and I feel that this was a great choice as it does give me enough time to get close to the characters and evoke some emotions for them. It’s something that commonly ruins independent films, but Widegren and Andersson stay clear of those pitfalls, and they keep me engaged throughout the entire movie.

Although I do have a problem that there are too many main characters, I would have lost half of them as to focus on lesser characters and build out their arcs more efficiently. I never really get the feeling that one character is the main protagonist; sure I’m all for multiple protagonists, but in Kraftverk 3714 I feel that there are too many. I would have narrowed it down to say Johanna, William and Elisabeth.

But with that said, there is a certain logic to multiple odd characters, and if you are a fan of Twin Peaks – which Widegren say that he is - there’s certainly an understanding for them bringing in a gallery of weird characters to deliver a certain level of confusion, because there are two levels of confusion; good confusion and bad confusion. One such character is Johanna’s grandmother who resides in the old folks home. We never really get an explanation to her peculiar behaviour, we understand that she can see stuff that we – or Johanna – can’t and that she also has some of the strange powers that the beings utilise – perhaps she’s one of them… that’s were good confusion comes to aid the storyteller, scenes that an audience can make sense of after the truth is revealed. The movie is riddled with these kinds of small oddities and quirks, which in many cases work in favour of the movie. And all scenes with Maja and her Grandma Vera [Åsa Siika] are brilliant. This is why I feel that this 136min movie easily could be fleshed out and shot as three, maybe four episodes that would make a great little TV serial.

Perhaps I’d have liked to see more focus on Elisabeth as she ends up holding a key to the climax, and also goes head first using all the elements to fight off the creatures that have entered through the portal, and I still feel that I have to point out that several characters either get too little time on screen or too much to actually make a mark. I get confused into who I should identify with, who is fighting the battle, who is my protagonist. In the deleted scenes on the DVD there’s a few scenes with Elisabeth and her art. If this was to be reshot as a TV serial, I’d start the whole thing with her painting those creepy painting, and cross cut it with Erik hearing Vladimir on the radio. Use that as the starting point, the gate is open and Elisabeth plugs right into it. This would give a logic reason to return to the paintings and keep her sensitive artist side alive too. A side thought, but I’ll throw it in here anyways.

I still think that it’s a great piece, it’s impressive, pretty well paced at times, daring in it’s form as it jump cuts through certain scenes to rid them of tediousness, uses rapid movement to add to the uncanny aura of the film, and for an indie flick it really uses some awesome set locations. Weaving in horror traits, sci-fi elements, a love story and a very realistic postmodern comment on life in small communities with an ever thinning population into a drama setting is a very bold thing to take on. But Widegren and Andersson pull it off and sell the magic of their vision, because they obviously know their storytelling and it’s a darned entertaining ride for sure.

I love when movies grab me and impress me with simple tricks, and at the start of the movie there’s a fantastic scene where Elisabeth sees Vladimir – who is supposed to be dead – outside her bedroom window. She is startled and shocked, something that the viewer can’t really relate to this early on, but then a cut outside the house reveals that Elisabeth’s bedroom is on the top floor of her house and there’s no way that Vladimir could have been standing outside that window. It sets an eerie tone that really adds to the magic and the old luring in the audience tools are used very efficiently. Great stuff.

I won’t get into the comparison game, because I feel that would be wrong to do, as this movie indeed stands on it’s own two legs, and compared to other garbage that get made here in Sweden, this one was a pleasurable surprise. This movie isn’t justly watched from the angle of a movie made by a few mates running around with cameras shooting footage of their mates over a few weekends, because this movie is for real. It is not a cheap shot to show off a few tricks, it’s a full-fledged production with a well-written script, an engaging narrative and the knowledge behind the camera to back it up.

Not only an extraordinary story, there are also some impressive tricks in the movie too, there’s some CGI that works really well– as long as it stays in the dark, but then again that goes for all monsters doesn’t it, some great special effects, and a series of really awesome stunts during the final battle that see’s Elisabeth using the elements only to peak with her setting him on fire! Burning guy! How often do you see that in an indie feature? And I’m not the only one to be impressed by this feature as it was awarded for Best Special Effects at the Italian International Film Festival: The Return of the Living Shorts in 2007 and best direction and leading male at the Rojo Sangre Festival in Buenos Aires, Argentina in 2006.

Remember what I said in the opening? Well Kraftverk 3714 is a perfect example of that theory; No holds barred, and the sky as the only limit - well Kraftverk 3714 is an impressive feat that proves just that, and I’m quite sure that there weren’t many of their initial ideas that they had to discard, as this movie has a bit of everything in it. That’s the essence of Indie filmmaking - just get it done. Nothing is impossible.

Score wise I like the varied assortment of tunes that they have set to the images. Most of it is experimental Swedish stuff – as both Widegren and Andersson are talented musicians too – but it suits the movie, and brings a level of validity with it that just ripping your favourite tracks from already released scores does. What the heck is it with all these talented people still not working professionally in the cesspools of the industry? Get them now before it’s too late I say.

Finally, I really suggest that Widegren and Andersson tweak a few pages in their script, rethink a few minor details, loose or concentrate more on less characters and get that script sent off to the drama departments of the major production companies (the ones that make movies & TV Drama), the film institute and SVT’s Drama departments, because this stuff is valuable and it by far beats much of the stuff that they have been producing these last years.

I know that these guys are prepping a new flick right now, and with this one in the rear view mirror and with what I’ve heard they want to do, I wish them all the best of luck. This country needs more enthusiastic filmmakers with unique ideas like this one, because there’s too many generic cop flicks and people completely aware of the aesthetics of horror making what they think is horror, getting their poor productions made and it’s time for a new guard to take over and get Sweden back on the map as a country you can depend on for entertaining movies.


Från Thrashfilm Addict den 9 april 2010

Science-fiction a la Tarkovsky: KRAFTVERK 3714

KRAFTVERK 3714 tells of aliens landing in a remote rural area of Sweden. So, if one absolutely had to stick a label on KRAFTVERK 3714, 'arthouse sci-fi movie' would most appropriate. While packing it's' fair share of the sex, explosions and running around, KRAFTVERK 3714 is more of a treat for those who appreciate Andrey Tarkovsky and Lars Von Trier than for STAR WARS fans.

Slow build-up is handled excellently with the average townsfolk merely going about their daily business until things take a swift turn for the really weird. Director/cinematographer Markus Widegren doesn't shy away from some adventurous camera moves, crafting a pleasantly unpredictable mise-en-scene.

The packed-with-unanswered-questions plot remains interesting with likeable characters and a mind-bending over-the-top finale featuring some awesome action, solid stunts and sheer madness which wouldn't be out-of-place in Takashi Miike's DEAD OR ALIVE films.

The score has a haunting quality, especially the piece playing when Elizabeth (Sandy Mansson) who's shopping at her local supermarket discovers that all the customers have been abducted by aliens. Screenwriters Markus Widegren and Fred Andreson obviously know a thing or two about their craft. While at times it's hard to tell what the hell was going on, the whole thing is never anything but gripping. Various plot strands do come together in the end and the few ambiguous moments that remain unresolved still somehow work on a dream logic level , akin to Don Coscarelli's classic PHANTASM. KRAFTVERK 3714 gives one hope for that the future of self-funded independent film.


Från engelska filmsidan FILMFANADDICT


Review By David Carter

The independent horror film scene is booming not only in the US, but in many other countries as well. In fact, any country that has a film industry will probably have an underground movement of filmmakers making smaller films under the radar of the mainstream. For years, it would have been impossible for these independent films to receive an audience outside their home countries, but with the proliferation of the Internet, these films can now be inexpensively marketed to the whole world. Markus Widegren and Fred Anderson of Sweden are two such filmmakers who now have a potential audience of millions more than they would have fifteen years ago. In October 2005, they will release to DVD their film KRAFTVERK 3714, a genre bending movie that brings to mind the films of David Lynch and the writings of H.P. Lovecraft.

After a long absence Johanna has returned to her hometown to stay with her mother. Nothing appears to be out of the ordinary in the tiny little Swedish town apart from the recent death of Vladimir, the old man who worked in the power station. Vladimir's grandson, William, now lives in his house and quickly hits it off with Johanna. Shortly after her arrival however, strange things begin to happen. Slowly at first, just a few bumps in the night and a little girl named Maja who claims that she still talks to Vladimir. As the bizarre happenings begin increasing, as Johanna's mother Elisabeth begins having hallucinations and townspeople begin disappearing. The townspeople are at a loss until one of the missing men turns up in William's basement covered in a strange substance and talking incoherently. After one of their close friends disappears, William and Johanna venture into the mysterious basement to find out what the connection is between the hallucinations, the missing people, and the power station.

The film is far from a traditional horror or sci-fi film. It exists somewhere outside of either of those classifications, as the action takes place with such a "matter-of-fact" style that it is reminiscent of some of David Lynch's early work. The filmmakers subtly use some elements of H.P. Lovecraft's writings, such as the ideas of people displaced in reality and monsters lurking on other planes. I wouldn't consider the film to be scary, a better term would be "unsettling", which is something it definately achieves in several parts.

Markus Widegren's direction and camerawork are excellent for a lowbudget film. By framing the shots in a certain manner, he is able to convey both the vastness of the countryside and also give an almost claustrophobic look to the interior scenes. The special effects are above and beyond what I expect from a film of this small of a budget as well. You can tell the filmmakers put in a lot of effort to make the most out of what they had, and the film is better for it. The screener copy that Film Fanaddict was provided did not have an extras on it, but per the film's website the official release will have some added features.

KRAFTVERK 3714 (aka REALITY SHIFT) is an interesting film that goes well beyond what is typically expected from a low-budget movie. I found it to be very original and well made. The stranger aspects of the film (especially the ending) may put off some viewers, but my only real criticism of the film is the running time. I think the film could have shaved off about ten to fifteen minutes of some filler scenes and been an overall stronger film. It is still entertaining as it is, and I would recommend this film to fans of independent cinema.

Film Fanaddict

Från engelska filmsidan SEVERED CINEMA


Written by Ed Fir

When watching movies, whether we like to admit it or not, we go in with all kinds of preconceived notions. We clamor for something different, but not too different, something new but somewhat familiar, stories can get bizarre and surreal, but only if we can easily explain them. It’s one big mind fuck if you think about it.

And then we attempt to critique a movie we’ve just seen, to form an opinion about it, with all these ghosts of movies past haunting us. Who can review a John Carpenter film without, at least at some point, comparing it to “Halloween” or “The Fog”? What genre hound is watching Wes Craven’s “Red Eye” without pining for the “Last House on the Left” menace? We’re always anchored; it seems, by the things we like. We want more of those pleasurable things, more of the same – only different. What price experimentation?

Lest we forget, before “Halloween”, Carpenter toiled away on other things unbeknownst to genre fans. Craven was off doing soft porn. If we had stumbled upon them in those formative years, what would we have made of them? Would we have predicted the greatness to come? Or would we have poked holes in their early efforts and written them off?

It’s all very difficult to accept, yet I was faced with these thoughts and ideas while watching “Kraftverk 3714”. This is a film from nowhere, from people you’ve never heard of, and a land you’ll likely never go to (Sweden). This is a film that swings wildly from creepy, to amazing, to silly, and back to creepy again. It’s not perfect, but this is definitely a brave and classy foray into the realm of European science fiction.

At least for me, this was also an experiment in experiencing formative film careers coming together. Oh, for sure this wasn’t the first cinematic experience for most of the people involved, but at least to my knowledge, this was a fledgling effort in genre filmmaking. And how far low-budget filmmaking has come! Digital SFX now allow young filmmakers to achieve things that would have been impossible just ten short years ago. No longer is the realization of the fantastic a hindrance to filmmakers. A fast computer, some fancy software, and the requisite artistic skills in hand, and amazing things can be created on a budget that would have rendered the film lame in the past. What’s more, it’s all on display here. If those starting in the business have any doubts about what can be achieved, just view this film.

Staring adversity in the face, the makers of “Kraftverk 3714” blasted through danger signals that lesser young filmmakers might have shied from. Science Fiction is a notoriously difficult genre to do right, but they tried. SFX is often a weak point in low-budget films, but they did them with great aplomb. Tension can be difficult to build, but they do it. Aided by other-worldly locations, the cinematographer here places us both of, and beyond, this world presenting a great little package.

Weaving a story that employs a Dario Argento lookalike who is possessed by aliens, mixed with portals through time and space (reminiscent of Fulci’s “The Beyond” at times, where spatial rules are broken to great effect), throwing in zombies too, and the film includes all the mystery and suspense you could hope for. Will the world be saved once again? Hey, you never know!

Viewed on a technical level, “Kraftverk 3714” is unimpeachable. The camera work is well done, the (at least to me) no-name actors do a credible job, the director is good, and the SFX are at times astonishing. Add to that a soundtrack that is extraordinary, and you have a movie package to delight film fans (the jazz inflected music used for the opening credits is quite brilliant, I wish there had been more of that, it’s like a modern Morricone during the height of his giallo prowess).

That’s not to say it’s a perfect film. Yes, occasionally they were perhaps a little too brave, their bravado leading them to making some errors of judgment, but all-in-all, you have to wonder just what this group of people will be able to produce once they master all aspects of filmmaking.

Its weaknesses derive from a couple of areas. Firstly, the film needs a good editor. At two hours and twenty minutes, it sadly feels a little drawn out. There are a lot of top-notch filmmakers who would struggle to fill this kind of running time, and these people don’t quite pull it off either. Frankly, the storyline doesn’t warrant the time we spend with it, short and sweet, that’s how we like them.

A second aspect where I think improvements could be made is in an area that I have, up to the point, praised; the SFX. I can understand that young filmmakers get sorely tempted to attempt to do everything they can to impress, but once again I must say that sometimes less is more. At times, especially during the final fifteen minutes of this film, it felt as though they were trying hard to impress by throwing everything they could possibly do up on the screen. Some of it works, some of it doesn’t. And yes, one moment (when two beings float down from the sky dressed in red garb) actually made me laugh with its hokiness. As the greats such as Hitchcock knew, it’s not what you show; it’s what you don’t show that often has the greatest impact. Once you overstretch the creative boundary, you slip into farce, and that’s not a good thing. Sadly, the film does suffer once in a while due to this.

However, we’re talking new names (at least to me) here, and let me tell you, there are also times when the work is astonishing. While as a whole this film isn’t likely to set the world on fire, it signals the arrival of a mountain of real talent that I’m eager to see more of. During these times when mainstream Hollywood is being blasted for its sterile genre offerings, isn’t it good to know young filmmakers are toiling away to learn their craft, and to exploit what beloved genre fans want?

So, while “Kraftverk 3714” isn’t perfect, it certainly signals the making of something great. Let’s hope these filmmakers move on to bigger and better things. Tame some of their eagerness, tighten the script, grab a good editor (it’s about the story you want to tell folks, not the SFX), and you would have something not good, but brilliant. I expect big things from these people in the future.

In the mean time, why not spend some time with “Kraftverk 3714”? With something for every genre fan, it’s sure to entertain, and you can certainly do a lot worse. If you think the genre is in something of a decline, you’re probably looking in the wrong places, “Kraftverk 3714” proves that European cinema, and yes non-English speaking cinema, is taking on the role of leadership. Good on them!


- Deleted scenes (33 min)
- Behind the scenes (30 min)
- Caspar's Magic Show (6 min)
- To The Sea - Short film (18 min)
- In The Corridors - Short film (6 min)
- Commentary

Editors note: This DVD will contain the above supplemental material. Review source was from a DVD screener, excluding noted supplements.

Severed Cinema



Från 7 mars 2006


Bara fodralet till DVD:n väcker någon form av intresse. Man kommer i alla fall på sig själv med att fundera över vad bilden vill säga och om den kommer att få sin förklaring under filmens gång. Det andra man undrar över är speltiden - 2 timmar och 16 minuter. Även för en "vanlig" film är det en ovanligt lång speltid, men då vet man någonstans inom sig att storyn antingen är komplex eller att filmen går i ett ganska så långsamt tempo. I vilket fall krävs lite mer koncentration än vanligt.

Det allra första som slår en när man väl börjar titta på "Kraftwerk 3714" är hur snyggt mardrömslik och trippad inledningen är. Erik sitter i sin stuga och pratar med sin vän Vladimir via en komradio. Vladimir verkar dessvärre ha flippat ur och skriker något på ryska innan... Något händer...

Efter förtexterna anländer Johanna till Bråckaviken där hon växte upp. Hon har varit borta ett bra tag, men ska nu flytta tillbaks till trakterna. Tyvärr verkar Johannas mamma Elisabeth också balla ur... Och hennes farmor verkar vara på god väg. Hon har bl.a. fått en present av Vladimir - En komradio som hon kan prata med honom med. Enda kruxet är att Vladimir drunknade i en damm för ett bra tag sedan.

Under tiden har författaren William flyttat in i morfar Vladimirs hus och det verkar snart inte som det är världens mest idylliska hus att bo i. Johanna tar det allmänt lugnt till en början, fotograferar lite, pratar med befolkningen o.s.v. Snart går det upp för henne att något i Bråckaviken inte är som det ska. Och detta oförklarliga som ändå är gripbart reagerar människor ganska så negativt på. Bl.a. försvinner en familjefar till något som liknar en annan dimension för mycket för att vara något annat. Och trollkarlen Den Stora Caspar lyckas med det ultimata tricket - Att trolla bort sig själv.

Kan då allt skumt som sker ha något med vattenkraftverket att göra? Tja, med en titel som "Kraftverk 3714", så...

På 136 minuter film hinner man med väldigt mycket. Nästan på ett nyskapande (Och definitivt originellt!) sätt hjälper alla märkliga kameravinklar, övergångar, inzoomningar, användandet av "fast motion" och nerviga bildcollage till att ge filmen en vattentät och obehaglig atmosfär. Men i nästa stund kan filmen vara hur stillsam som helst. Men de nyss nämnda bildkaskaderna blir kvar i medvetandet och färgar av sig på resten av filmen. Här finns många saker man hajar till av och allt tar ett bra tag att smälta - Precis som vilken David Lynch-rulle som helst...

Ja, det är omöjligt att inte komma in på begreppet "Lynchsk film" eftersom regissören Markus Widegren är en "Twin Peaks"-fanatiker och formligen vräkte in influenser från serien. Lite av bildspråket påminner stundtals om "Twin Peaks", men handlingen är ändå väldigt annorlunda. Visst finns här tid- och rumsförskjutningar vars betydande roll förstärks av alla bilder, men annars... Nej... Man skulle inte kunna kalla det här för ett "Jämtländskt Twin Peaks", för det är något helt annat.

Även om "Kraftverk 3714" börjar på ett allt annat än traditionellt sätt, så blir den efter en lugn början bara knepigare och knepigare. Det har ju i grund och botten sin förklaring i att dimensionsgränserna inte riktigt är som de borde vara. En hel del (Men långt ifrån allt.) förklaras i slutakten, men inget är övertydligt och det är värt flera berömmande ord att Widegren och Fred Anderson (Författare och producent.) vågade och lyckades göra en så lång film på detta sätt överhuvudtaget. Sedan att det praktiskt taget är en nollbudget-rulle... Det är bara makalöst. (Filmen ser ut att vara hundra gånger dyrare än vad den är.)

Den oförutsägbara storyn är ändå den drivande och starkaste kraften. Man vet aldrig vad som kommer att hända när det övernaturliga gör intrång i tillvaron. Några andra saker tillför dock inte handlingen speciellt mycket och något annat hade möjligtvis kunnat fungera bättre, men det är svårt att säga hur de hade kunnat lösas på något annat sätt än i dialogform. Det blir i alla fall aldrig segt (Ett par svackor kan man väl tåla även om man inte hittar något i dem.) och man missar nog ganska mycket under första titten. Inget finns ju i en film utan orsak, menar jag...

Vad vore sedan en film utan en massa kusliga och fina ljudlandskap samt ett sjuhelvetes bra soundtrack? Det är givetvis lika skruvat som filmen själv och framförs bl.a. av band som "Puola", "Expanding Chaos" och "Termodynamikens Sjunde Lag". Soundtracket förstärker kort och gott känslan i filmen ytterligare.

"Kraftverk 3714" är en salig och hjärtlig soppa av horror, thriller och drama, men Widegren och Anderson ser till att aldrig hälla ned saker i soppan som gör att den blir dålig. Tvärtom. Det skulle vara rätt svårt att ens räkna upp tre svenska filmer som är bättre än den här... Eller som ger en mer givande och varaktigare helhetsupplevelse snarare.

Avslutar med att säga: Fan, vilken underbart bra filmsektion ICA-butiken i Bråckaviken har!

IDÉ: - Välgenomtänkt och snirklig. Trots tunga influenser har inte "Kraftverk 3714" blivit en kopia av någon David Lynch-rulle.

STORY: - Väldigt nyanserad, väldigt annorlunda och framförallt väldigt mycket story - Det kan ibland vara både på gott och ont, men här är det mer på gott än på ont.

REGI: - En mycket stabil prestation av Widegren.

FOTO: - Att Jämtland kan se så skräckinjagande ut på natten?

SKÅDESPELERI: - Några få lyfter filmen och några få sänker den en aning.

MUSIK: - A som i Asbra. Puola, Expanding Chaos, Termodynamikens Sjunde Lag, Metal Wings, SGAK och Sneezing Zombies kompositioner träffar helt rätt. (Finns soundtracket på CD?)

TEMPO: - Det är ett under att så otroligt mycket fick plats utan att filmen blev outhärdligt slö.

ATMOSFÄR: - Tät som skogarna runt Bråckaviken. Det tar ett bra tag innan man slutar tänka på allt man upplever under filmens gång.

UTFÖRANDE: - Extrem lågbudget film kräver sina hundraprocentigt hängivna människor. Det här är extraordinärt väl genomfört på alla sätt och vis. (Utan pengar till råga på allt!)

REPRISVÄRDE: - Även om filmen är lite svår att ta till sig, så håller den garanterat för ett antal repriser.

BETYG - IDÉ : 77 · STORY : 70 · REGI : 81 · FOTO : 68 · SKÅDESPELERI : 50 · MUSIK : 90 · TEMPO : 74 · ATMOSFÄR : 77 · UTFÖRANDE : 80 · REPRISVÄRDE : 75

Från filmsidan Weekend Video den 10 mars 2010

KRAFTVERK 3714 - 2015

Äntligen har Weekend Video fått sitt andra recensionsexemplar och det är även detta en svensk film. Inget ont om svensk film så länge den är bra och detta var faktiskt över min förväntan för denna bevisar att det går att göra en långfilm med minimal budget och med ett brinnande intresse och tro på sin idé. Vilket är precis vad Markus Widegren och Fred Andersson har gjort här. Jepp, det är allas våran favoritninja som är bakom denna och till skillnad från Camp Slaughter där han bara var en hired gun så är han här producent, manusförfattare och aktör i filmen som den halvsliskige magikern Caspar som lyckas trolla bort sig själv! En av flera sköna scener i en faktiskt intressant film som trots sin längd håller en på halster och serverar upp en originell historia som bör passa alla som vill ha sina filmer lite mer än bara det gamla vanliga tugget.

Att peka ut denna som en film som blivit inspirerad av David Lynch´s filmer som tv-serien Twin Peaks är att göra det lätt för sig tycker jag. Vad som passar in bra på denna är att det är ett typiskt glesbygdsdrama med en rejäl tvist och kuslig stämning som vågar att ta ut svängarna och inte skäms för det det minsta. Storyn är egentligen det gamla vanliga det-är-en-typ-som-gömmer-sig-i-min-källare-och-lever-jävel fast det blir större än så och kommer att involvera mer än just en källare. Vi får en vind med som det utspelar sig ett par riktigt mysiga scener som satte stämningen perfekt. Annars handlar det om Johanna som kommer hem för att sätta bo och finner att ingenting är vad det borde vara och att fler och fler beter sig underligt på orten och att något skumt sker i hennes nya vän Williams källare. Som även han är ny på orten då han ärvt sin farfars hus. Samt att det lokala vattenkraftverket är inblandat på något vis och att allt kan lokaliseras dit.

De ansvariga bakom filmen ska visst ha lagt ut cirka 3000 - 4000 kronor av egna pengar här och resten ska visst ha kommit från ideella krafter vilket är imponerande med tanke på resultatet. Killarna bakom filmen ska inte ha gjort en krona i vinst alls på filmen och det får man verkligen säga att det är att tro på sin konst och de är värda all heder för det. Budgeten må vara låg och aktörerna inte alltid de bästa men ändå så funkar det för upplevelsen man får här blir bra. Stämningen i filmen är mellan varven riktigt tjock och just scenen med den lilla tjejen på vinden som upptäcker en vilt främmande man på flykt undan något okänt imponerade på mig. Den lilla flickan och hennes mormor har även en annan scen som jag gillade mycket och det var den när de stoppar varelserna från att komma ut genom att rita en teckning på dörren upp till vinden. Simpel men ack så effektiv.

Huvudrollerna görs av Maria Bergquist och Emil Johnsson och de två har en sexscen i filmen som jag tyckte blev lite svår att kolla på, inte för den var dålig utan för den kändes så intim och äkta. Inte som det tramset som vi ser i var och varannan film i dag där det är rosenblad på sängen och vinden tar tag i sängkläderna och hon är smal och smäcker och han byggd som en Östungersk hamnarbetare, inte här inte. Det är som folk är i allmänhet helt enkelt och det är nog därför det känns så svårt för det det känns som man tjuvtittar på dem genom kameran. De är bra i rollerna och Emil vann visst pris för sin tolkning med på en festival i Spanien. Väldigt kul får jag säga.

Nu var versionen jag såg den långa med en speltid på över 130 minuter och det ska visst komma en director´s cut som ska vara nedtrimmad i längd, ha en del omkastade scener samt en del dialog borttagen. Så fort de bara finner någon som vill distribuera den det vill säga. Fred själv säger så här om den nya versionen: "Personligen anser jag att den är bättre, men kanske lite mer abstrakt och otydligt - som om inte originalversionen är det." Men jag gillade denna precis som den var och tiden flög fram och jag kände att ju mer som gick ju mer drogs jag in i den och ville få veta vad det egentligen var som jäklades i trakten och framföra allt i Vladimirs källare.

Filmen är lång men ger man den tid så får man en trevlig stund framför tv´n och en härligt skruvad upplevelse som även ger en ett par rysningar mellan varven. För det är inte det vanliga svenska stuket på en film vi serveras här utan en originell idé gjord med små medel men med ett stort hjärta. Jag gillade den och ett stort tack till Fred för exet fast jag är fortfarande lite ilsken för du glömde signera den ;D

Visst ja, slutet även om det lider av det gamla vanliga "oväntade" slutet så får vi faktiskt precis före det en mycket härlig scen som jag tyckte filmen skulle stannat vid. Den var totalt oväntad men jäkligt underhållande och visar bara hur skruvad filmskaparnas humor faktiskt verkar vara. Det tillsammans med en imponerande videofilmshylla i snabbköpet vann mitt gillande för gott. Rekommenderas varmt!


Östersundsposten 19:e mars 2005


Betyg 4/5

Det tar en stund att vänja sig vid en independentfilm som Kraftverk 3714. Den vackra ytan man skämts bort med i dyra Hollywood-produktioner lyser givetvis med sin frånvaro. Tur nog vinner filmen höjd på annat håll. Den första timmen balanserar på en knivegg mellan att vara kusligt stämningsfull och utdragen. Vissa scener tycker jag kunde klippas ned, eller i enstaka fall, tas bort helt. Trots det bygger regissören Markus Widegren upp en kvävande och otäck atmosfär, där det otäcka ligger i det diffusa och inte i det uppenbara.

Tänk ett pilotavsnitt av Arkiv X förpassad till en jämtländsk idyll, med en doft av David Lynch och Twin Peaks tryckande stämningsuppbyggnad. Känslan byggs inte upp förgäves, vilket jag var rädd för. Kraftverksdammen är precis så otäck som jag hoppats: Karaktärer, som man lär känna och gilla, blir till monster, och scenerna i dammens mörka utrymmen är snyggt ljussatta och stundtals riktigt nagelbitande. Fotot är också det riktigt bra. Särskilt bra är skådespelarna Maria Bergquist och Emil Jonsson som spelar Johanna respektive William. Kontakten dem emellan känns trovärdig och intressant då de parallellt med alla kusliga händelser inleder en kärleksaffär. Utmärkande är också unga Lina Östlund.

Kraftverk 3714 är en film som är minst lika ambitiös som jag hoppats. Att den dessutom lämnar ett starkt intryck och är gjord mer eller mindre utan budget gör att betyget känns välförtjänt.

Jonathan Leijonberg

Länstidningen/MOPS 17:e mars 2005


Betyg 3/5

De som trodde att det inte går at tgöra bra kvalitetsfilm i Jämtland kan glömma det. För motbeviset står regissören Markus Widegren, som tillsammans med producenten Fred Anderson och medproducenten Anders Östlund skapat drama-thriller-rysaren "Kraftverk 3714".
Till den lilla byn Bråckaviken kommer Johanna (Maria Bergquist) för att bo hos sin mamma Elisabeth (Sandy Mansson) i väntan på en lägenhet i Östersund. Ganska snart börjar hon förstå att allat inte står rätt till i byn. Det verkar som om alla är förändrade på ett konstigt sätt. Elisabeth är konstant trött, beter sig underligt och påstår sig se saker. När Johanna besöker sin famrmor pratar hon om att det är människor i rummet och visa en kommunikationsradio som hon menar att hon fått av den döde Vladimir. I radion kan hon prata med honom från andra sidan.
Johanna blir presenterad för William (Emil Jonsson), Vladimirs barnbarn, som tillfälligt bor i sin morfars hus och skriver på en roman. Det tar inte lång tid innan de två faller för varandra, men någonting bekymrar William som lider av svåra sömnproblem. Flera av byns invånare försvinner mystiskt och både Williams källare och byns gamla kraftverk verkar ha något med saken att göra. Det blir nu Johanna och Williams uppgift att lösa mysteriet.
"Kraftverk 3714" är en fullmatad film som med visuella effekter och bra skådespel bygger upp en spännande historia. Trots att det är en independentfilm, allts en film där man använts sig av en näst intill obefintlig budget, har man lyckats snickra ihop en välrenommerad rollista.
Maria Bergquist har synts på teaterscener i Sverige, England och Italien och Michael Mansson har hunnit med ett hundratal produktioner sedan han startade sin karriär. Mest känd är han nog för sin roll som buttre bartender i Robert Gustafssons serie "Grogg".
Det som drar ner betyget på filmen är längden, 2 timmar och 20 minuter. Det känns som om man hade kunna klippa bort en del av scenerna, utan att för den sakens skull göra filmen obegriplig.
"Kraftverk 3714" har världspremiär på Storsjöteatern på lördag och för den som gillar spänning, drama, sci-fi och lite kärlek är den ett säkert kort.

Susanna Hartwig

Från svenska filmsidan MOVIEMIX


I de flesta människors ögon är svensk film alltingen Bergmanskt eller tja Bergmanskt. Är man svensk är dock synen mera åt hållet att vi endast gör filmer om poliser, familjer eller ungdomar på sned. Genrer som skräck eller kanske Sci-Fi har prövats på under svensk filmhistorik men de kan fortfarande räknas på hälften av fingrarna. Det vill säga om man räknar till den såkallade öppna filmmarknaden i Sverige. För hur många ungdomar har inte gått ut och gjort en Punkzombies From the Beach of Mars på svensk mark. Sedan finns det självklart mitten mellan dessa två grupper. Personer som har god erfarenhet av filmskapande men som ändå har en stil och arbetssätt som är långt ifrån den kommersiella cirkeln. Flim Produktion är just en sådan grupp människor och deras senaste storproduktion är Kraftverk 3714.

När Johanna kommer tillbaka till sin hemby efter en längre tids frånvaro känns allt så bra igen. Men friden håller inte i sig då konstiga saker börjar inträffa. Folk tycks se saker medans andra anmäls spårlöst försvunna. Johannas mor försöker Elisabeth förtränga de syner hon möts av på nätterna. En annan ny tillkomst till den lilla byn är William vars morfar Vladimir nyligen gått bort under mystiska omständigheter. Ödet för samman Johanna och William och tillsammans börjar de undersöka de mystiska omständigheterna kring byn, skogen och den närliggande kraftverksdammen. Ryktet om Kraftverk 3714 har sedan dess födelse cirkulerat rätt friskt emellan svenska amatörfilmare och högre. Ideologin att göra film genom frivilligt arbete och entusiasm för att göra den bästa filmen möjligt på minst pengar är inget som Flim Produktion missar tillfälle att tala gott om. Men frågan kvarstår, kommer independentfilm att tillfredställa publiken. Mitt svar skulle vara ja i många fall och i de fall jag säger nej så beror det bara på att sådant här faller bara inte en del personer i smaken. Men för de personer som gillar en rejäl dos av konstigheter, mystiska fenomen och fiktion på landsbygden kommer nog inte många blickar gå ifrån filmen. Men det ska verkligen strykas under att när väl handlingen börjar nystas upp i Kraftverk 3714 så blir det väldigt konstigt. Men det intressanta är att på något sätt finner man sig aldrig förlorad i vad som händer utan följer lätt vidare i handlingen, på något sätt kan man inte riktigt förstå vad som händer men man är likväl nyfiken på vad som kommer härnäst.

Berättelsen är vad som utger huvudrollen i filmen och själva höjdpunkten i det hela. Det finns inga större paralleller att ge då filmen känns tillräckligt unik i sig själv. Det bästa jag kan klämma till med är tempot av en 80-tals skräckis med en dos av Arkiv X. Vad som dock drar ner filmen är när det kan bli lite väl mycket konstigheter eller för långa färder mellan fråga och svar tillhörande dessa. Skådespelet är vid vissa tillfällen väldigt imponerande men oftast ligger den på precis behövligt dos bra av vad som krävs för att föra fram filmen. Tyvärr så finns det dock även tillfällen då vissa mindre roller kan dra en iväg ifrån handlingen. Vilket är köpvärt för en film gjord på independentförutsättningar men det känns ändå onödigt i förhållande till resterande kvalitet. En stor eloge går i alla fall ut till musiken i filmen som verkligen överraskar, titelmelodin är något som fortfarande hemsöker mitt huvud.

Det syns att Flim Produktion kan sina saker då Kraftverk 3714 inte glänser igenom som något mindre än en välgjord film. Men det ska sägas att filmen antagligen inte är för alla, med det sagt så vet de som redan intresserat sig för filmen att det antagligen är något för dem. Men med det ska inte vara sagt att man behöver förbise den. Vill man se något som man inte sett förut så har man en god chans att hitta det i den här filmiska berättelsen.

Recenserad: 2005-08-18

Från svenska filmsidan TELLUSFILM


Allt står inte rätt till i den lilla byn. Det finns något okänt ute i de omgivande skogarna. Det är något som Johanna blir varse om när hon kommer till samhället för att hälsa på sin mamma. Sakta men säkert får hon veta mer och mer om de mystiska försvinnanden och händelser som skakat byn den senaste tiden. Vad är det för störningar som hörs på radion? Vad är det för stor hund som springer omkring? Frågorna växer i antal hela tiden, men svaren låter dröja på sig…

”Kraftverk 3714” är titeln på en ny, svensk scifi-rysare som precis släppts ut på marknaden. Till skillnad mot de svenska filmer vi är vana vid innehåller den här varken Noréndoftande drama eller Micke Persbrandt, vilket känns mer än välkommet! I och för sig förväntar man sig nästan att få se Rikard Woolf på motorcykel med Helena Bergström på bönpallen när vi först blir presenterade för den lilla byn i filmen, men SÅ ohyggligt skrämmande blir det som tur är aldrig!

Under drygt två timmar får vi följa Johanna och hennes vän William på deras väg mot att försöka lösa det mysterium som höljt hela samhället som i en dimma. Jag vill verkligen inte avslöja för mycket om filmen, men så mycket kan jag säga att vi som tittare får följa med på ett jävla äventyr!

Jag är inte den första som jämför den här filmen och stämningen i den med David Lynchs alster och jag lär knappast bli den sista. Många har dragit paralleller mellan ”Kraftverk 3714” och ”Twin Peaks”, och även om skillnaderna är väsentliga är likheterna många. Regissören Markus Widegren, som också skrivit manus tillsammans med producenten Fred Anderson, har lyckats att tillsammans med sitt team skapa en suggestiv film, med läckert foto och klippning och med väldigt bra specialeffekter. Vi ska dessutom komma ihåg att detta har gjorts med en väldigt låg budget, helt utan stöd från SFI. Resultatet är enastående!

Om man då ska nämna några negativa saker om filmen, och det är ju trots allt mitt jobb, är det först och främst speltiden. Filmen känns lite väl lång och jag är rädd att många tappar intresset innan filmen sparkar igång på allvar. Vissa av skådespelarna känns också lite väl obekväma i sina roller och dialogen blir stundtals rätt styltig.

Jag tycker det är underbart att svensk independentfilm roffar åt sig mer plats på marknaden, det finns så många guldkorn och så mycket talang där ute som inte får sin rättmätiga plats. ”Kraftverk 3714” är måhända inget mästerverk, men förhoppningsvis sparkar den in tillräckligt många dörrar för att vi ska få se mer härlig undergroundfilm. Tack Flim Produktion!

Nu ska jag bege mig till den lilla byns ICA-butik och snabbt som attan hyra ”Jättehajen – vindsurfarnas skräck”, men något säger mig att den rekvisitan kom från Fredzillas privata samling – den turknutten!
Fredrik Liljegren, chefred.


Från filmsidan


Jag har sagt det tusen gånger förr, men det tål fortfarande att upprepas: det görs på tok för lite genrefilm i Sverige! Nog för att vi inte är världens mest produktiva filmland, men trots det så tycker man att det borde finnas plats för något mer än relationsdramer och ett dussin Beck-filmer. Tyvärr är det svårt att bryta trenden, eftersom filmer som inte följer de givna mallarna inte har en chans att få finansiering uppifrån. Därför är det inte konstigt att många manus hamnar i papperskorgen, men så finns det också de som bestämmer sig för att köra sitt race hela vägen – oavsett ekonomiskt stöd eller ej. Två av dem är Markus Widegren och Fred Andersson (kända från liknande lågbudgetprojekt som Ninja Mission 2000 och Camp Slaughter), som tillsammans med ett gäng andra entusiaster såg till att Kraftverk 3714 fick liv på egen hand. Något som känns extra kul nu när man sitter med den på dvd.

Bråckaviken är ett litet samhälle vid Indalsälven, där människorna lever ett klassiskt, lugnt lantliv. Alla känner alla, livet går sin gilla gång och allt tycks vara frid och fröjd. Givetvis är det dock inte så, vilket Johanna snart upptäcker när hon återvänder till byn, efter ett par års frånvaro. En man vid namn Vladimir har dött under mystiska omständigheter och flera av byborna ser skumma syner och hör konstiga ljud. Däribland Johannas mor, som långsamt verkar förlora kontakten med verkligheten. Johanna träffar William, som ärvt sin morfar Vladimirs hus, och tillsammans blir de tvungna att ta itu med de mystiska sakerna som händer i Bråckaviken. Vad döljer sig egentligen i de mörka skogarna och det gamla vattenkraftverket som ligger som på lur, mitt i byn?

På många sätt är Kraftverk 3714 en riktigt lyckad svensk lågbudgetfilm. Det finns en hel del kompetent bildspråk i form av snyggt kameraarbete, fina klipp och ett genomgående spännande foto. Dessutom skiner filmskaparnas enorma entusiasm och kärlek igenom på många ställen. Twin Peaks är givetvis en tydlig inspirationskälla, men det som imponerade mest på mig är att filmen är full av skaparglädje och en kärlek till mediet som man tyvärr ser alltför sällan idag. Trots att budgeten enbart är en bråkdel av vad en stor Hollywood-film fläskar på med så finns det så mycket mer känsla i Kraftverk 3714 och det kommer man långt på. Många scener är som sagt riktigt imponerande och då pratar jag främst om de av det mer surrealistiska slaget. Här märks det verkligen att filmskaparna har talang, för det ser verkligen jättebra ut – speciellt med tanke på att det är lågbudget.

Tyvärr fungerar inte de dialogdrivna scenerna lika bra. Här finns inte samma fina känsla och ärligt talat känns de ofta rätt stela och intetsägande. Det gör att filmen blir väldigt ojämn som helhet; ena stunden sitter man och njuter av en skum, drömlik sekvens, för att sedan tvingas bita sig i tungan över en betydligt tråkigare dialogdriven scen. För att dra en parallell till inspirationskällan Twin Peaks så lyckades David Lynch och Mark Frost där att behålla den skruvade stämningen konstant, genom såväl de rent surrealistiska partierna som de normalare (eller, rättare sagt, de såg till att lägga en skruvad karaktär på allt, mer eller mindre) och det lyckas man inte med här. Nu blir det istället så att de surrealistiska partierna utgör en egen del av filmen, medan de normalare står för sig själv – istället för att smälta samman – och då blir det lätt lite för ojämnt. På ett plan ligger filmen omkring en sjua och på ett annat så dalar den ner ända mot en trea och därför kan jag inte ge mer än medelbetyget fem som helhet. Det är givetvis lite synd, men jag är ändå glad över att filmen gjordes – för den behövs verkligen – och dessutom både hoppas och tror jag på att Markus Widegren och Fred Andersson kan använda den som en byggsten för sina framtida projekt, som onekligen har stark potential.

I övrigt finns det inte någon större negativ aspekt med filmen, förutom en sak. Musiken. Den är absolut inte dålig, men problemet är att den inte alls passar ihop med bilderna. I många scener anar jag en potentiell stämning av rang, men alltför ofta förstörs den av minst sagt skumma musikval. Ibland passar det perfekt, men i de flesta fall blir det nästan som att lyssna på electropop till en Jodorowsky-film (okej, lite väl överdrivet, men det går lite åt det hållet) och det känns inte helt rätt. Synd, eftersom musiken alltså inte är dålig i sig, men tyvärr drar den ändå ner riktigt grymma scener en hel del.

Bra bild för att vara lågbudget, men det bör understrykas att man jobbat en hel del med att färgkorrigera bilden, vilket gör att det är svårt att sätt höga betyg, eftersom det finns en medveten blek ton och skarp kontrast – vilket ju inte är synonymt med höga bildbetyg. Dessutom är detaljrikedomen och skärpan lite si och så ibland. Men då ska man alltså ha i åtanke att mycket av detta är medvetet och således är slutbetyget sex inte så illa pinkat. Färgkorrigeringen i sig är dock värd ett betydligt högre betyg, men mer om det nedan.

Svenskt Dolby Digital 2.0 är det vi får nöja oss med här, men det låter förvånansvärt bra ändå; klar och tydlig dialog, samt en bred ljudbild i övrigt, med många fina effekter och en hel del musik. Visserligen saknas aktivitet i surrounden, men i övrigt är det mycket bra ljud, rakt igenom.

Kommentarspåret med Markus Widegren, Fred Andersson och Anders Östlund är helt klart höjdpunkten bland extragrejerna. De snackar på under hela filmen och kommer med en hel del kul anekdoter och annan fakta. Dessutom är det mycket inspirerande att höra dem prata på om lågbudgetinspelningar och hur de gjorde Kraftverk 3714 till verklighet, så jag hoppas verkligen att detta får fler filmfantaster att plocka upp kameran och sätta igång.

Sedan finns också en kul dokumentär på en halvtimme, samt ungefär lika många minuter bortklippta scener (med valbara kommentarer från samma gäng som ovan). Det roligaste med dem tycker jag var att man fick se hur otroligt tråkig filmen såg ut när man inte arbetat igenom bilderna med färgkorrigering och liknande. Jag tänkte faktiskt inte på själva looken så mycket första gången jag såg filmen, men efter att ha sett de icke-korrigerade bortklippta scenerna blir slutproduktens visuella del klart mycket mer imponerande.

Sedan finns även hela Caspars trolleriföreställning (ni som sett filmen vet vad jag menar!) på sex minuter, samt två kortfilmer (18 och 6 minuter) som spinner vidare lite på temat Caspar. Kort och gott en gedigen extrasektion som går i linje med filmen och kompletterar den utmärkt. Plus också för ett stilrent omslag, samt valbar svensk/engelsk text till extramaterialet.

Trots att jag inte blev överförtjust i filmen som helhet så ska folket bakom den ändå ha mycket cred för att de genomförde projektet och jag ser fortfarande fram emot kommande filmer från både dem och andra, liknande filmskapare i Sverige. Kämpa på grabbar och tjejer – ni behövs! -