En fyrtiosjuårig affärsman, klädd i en kostym som signalerar att han minsann är modern och avslappnad, kommer gående längs en av stadens centrala gator. Det är morgon och under armen har han nybakat bröd i en brun papperspåse. Han ska överraska sina kollegor med finfrukost så här på måndagsmorgonen. Alltid hittar han på nåt skoj.
Längre fram, vid övergångsstället efter busshållplatsen, kommer en något yngre, blond kvinna gående. Även hon affärsmässigt klädd, men mer seriöst. Hon är på väg upp i karriären och har inte tid med något trams. Hon har hörlurar över öronen för att få vara ifred tills hon vaknat ordentligt. En bärbar oas av lugn efter en alldeles för kort helg.
Mannen känner igen henne redan på långt håll och hans tidigare lite stressade steg blir längre och mer självsäkra. Han rätar på ryggen och höjer handen, uppenbart glad att se henne. För att hon ska höra honom ordentligt, trots avståndet och hörlurarna, ropar han mycket högt: ”HEJ TOVE!”
Hela gatan hoppar till av det höga ljudet. Alla stirrar på mannen. Tove råkar också kasta en kort blick mot honom innan hon åter fäller ögonen mot asfaltens vita, övergående ränder. Hon verkar, under ett par långa, uttryckslösa sekunder, vilja låtsas att hon inte hört honom. Det är för tidigt på morgonen. Om hon bara fick vara i fred fram till kaffet.
Tyvärr förstår hon att mannen sett att hon såg honom. Så hon ler trots allt, men bara med munnen, och nickar en kort hälsning innan hon skyndar vidare bland morgonpendlarna. Mannens steglängd krymper något när han märker att hon inte tänker stanna och vänta in honom. Trots detta fortsätter han med en mer engagerad spänst i stegen än innan.
Jag borde ha vinkat med brödet, tänker han efterklokt. Om Tove hade uppmärksammat hans nybakade bröd, vem vet, kanske skulle hon då ha kommit ned till hans avdelning och hälsat på under fikarasten? Nåväl, kanske kommer det fler chanser. Eller så är han chanslös – trots bröd och glatt humör. Endast Tove vet.
Drottninggatan i Linköping en tidig oktobermorgon 2021.