Denna text är ett mycket förenklat sätt att beskriva vissa sidor av ADHD. Min avsikt är mer att förklara känslan och följderna av ADHD snarare än att beskriva vetenskapen bakom.
När man har ADHD så har kroppen svårt att hålla rätt nivå av hormonet dopamin. Det påverkar hjärnans verkställande funktion – vilket man kan säga är hjärnans chef och administratör. ADHD-hjärnan har därför svårare att kontrollera sitt beteende när det gäller saker som fokus, motivation, organisation, självkontroll och aktivitetsnivå.
Jag ska försöka förklara vad detta innebär med hjälp av följande liknelse.
Om vi tänker oss människokroppen som en bil, så kan vi säga att bilföraren motsvaras av medvetandet som som kontrollerar kroppen.
I en vanlig bil (som inte har ADHD) sätter sig föraren i förarsätet, startar bilen och kör den dit den ska. Det sker oftast utan problem, även om enstaka incidenter kan uppstå ibland. När föraren är framme parkerar denne bilen, stänger av motorn och kliver ur. En helt normal resa.
I en bil med ADHD får föraren däremot problem direkt.
Tändstiften funkar nämligen inte som de ska. Gnistan kommer bara ibland och det kan därför vara svårt att överhuvudtaget få igång motorn. Ofta tar det så lång tid att batteriet laddas ur medan man försöker starta. Ibland startar motorn dock helt oväntat på full gas och far iväg alldeles för fort innan föraren är riktigt beredd.
När ADHD-bilen väl kommit ut på vägen går den ofta ojämnt och ryckigt eftersom tändstiften fortsätter att gnistra oregelbundet. Ibland hackar bilen till och tappar fart. Ibland går motorn upp i högvarv när det inte behövs. Och ibland stannar den mitt i trafiken helt utan förvarning. Bara när föraren kör riktigt fort verkar bilen gå jämnare och hacka mindre.
Detta problem med motorn gör att föraren ofta oroar sig för om bilen kommer att starta igen om den stängs av. Därför hittar föraren hela tiden på nya platser att åka till istället för att stanna när hen är framme vid det ursprungliga målet.
Att åka omkring på så många extra utflykter drar väldigt mycket bensin. Så ofta blir föraren bara sittande kvar på parkeringsplatsen med bilen stående på tomgång.
Och inte nog med detta. Inne i ADHD-bilen surrar det även runt en irriterad geting.
Föraren vill såklart inte bli stucken och tittar därför så mycket på getingen att det blir svårt att koncentrera sig på själva körningen. Föraren kör för fort utan att veta om det, glömmer trafikregler, missar vägskyltar, tar fel avfart, hamnar i fel fil, prejar de andra bilarna av misstag och har råkat slå på vindrutetorkarna utan att märka det.
Runt omkring tutar förarna i de vanliga bilarna och hytter argt med näven. De tycker att det i ADHD-bilen sitter en usel förare som kör så ryckigt och konstigt, inte följer reglerna och sällan kommer fram till rätt ställe i rätt tid.
Men de vet ju inte att tändstiften krånglar och att getingen surrar alltmer ilsket runt förarens huvud.
Så, hur ska vi tolka denna liknelse?
Tändstiften motsvarar dopaminet som inte funkar som det ska. Bilmotorn antänder inte alltid bränslet när det behövs – precis som kroppen inte kan börja med det den ska utan rätt mängd dopamin.
Föraren som distraheras av getingen motsvarar hjärnans verkställande funktion. Föraren kan vara hur duktig som helst på att köra bil egentligen. Men när getingen stör är det svårt att planera körningen, att hela tiden hålla fokus på vad som är viktigt i trafiken, snabbt reagera när något händer längs vägen och samtidigt hantera den krånglande motorn.
Visst kan körlektioner hjälpa en del. Man kan till exempel lära sig att välja en mindre trafikerad väg när motorn krånglar. Men den bästa effekten ger ADHD-medicin. Den rengör tändstiften så de gnistrar bättre och lugnar dessutom ner den ilskna getingen. Med mer dopamin i motorn går bilen jämnare och med en lugn och stillasittande geting kan föraren hålla ögonen på trafiken istället.