Författare: Markus Widegren

På en balkong tvärs över gården har ett gäng killar fest. Det är varm försommar och de skrålar glatt som om de satt på läktaren till en fotbollsmatch. Inifrån lägenheten hörs ett dunkande av hög musik och allteftersom kvällen fortskrider blir stämningen och skrålandet högre och högre.

Framåt tiosnåret når festen till slut sitt crescendo. En ny låt börjar och plötsligt danshoppar grabbarna upp och ner på balkongen så den nästan riskerar att lossna. De sjunger med, eller snarare skriker med, så högt de kan i refrängen.

Men vad är det för musik som får de unga männen så otroligt exalterade? Vad tusan är det de sjunger?

Är det den senaste club-hitten med ett medryckande tryck i basen? Är det kanske en klassisk hårdrocksdänga från sjuttiotalet? Är det en grym hiphop-låt om de djupa orättvisorna i samhället?

Jag försöker tyda skriken och hör till slut att det finns ett gemensamt tema i både dödsmetallvrålen och falsettsången. Några få gemensamma ord som de, med sina individuella röster, tolkar på varsitt sätt.

Hypnotiskt och nästan maniskt repeteras dessa ord – de enda ord som betyder något, de enda ord som existerar i detta ögonblick – medan de sjungande och dansande förlorar sig själva i tid och rum.

Genom att utföra denna uråldriga ritual tillsammans uppgår den lilla gruppen på balkongen i en djup religiös extas, de transcenderar vår vardagliga verklighet, får kontakt med något mycket större än dem själva.

Och plötsligt hör jag. Orden som strömmar från deras munnar. Klart och tydligt. Den kompakta massan av röster sjunger en gammal hymn av visdom.

Tre ord som säger allt om den mänskliga existensen och sökandet efter det som finns bortom den kända existensen.

De sjunger: ”Växeln hallå, hallå! Växeln hallå, hallå!!!” Om och om igen.

Växeln. Hallå. Hallå.

Baserat på en sann historia. Sången ”Växeln hallå” framfördes ursprungligen av Janne Lucas i Melodifestivalen 1980.

Det är mitt i oktober och guldlöven faller. Snålblåsten viner i ventilationen och vattnet på de konstant regnvåta trottoarerna tränger nästan in genom lädret i de nyinköpta skorna.

Till och från arbetet går marschen. Oavbrutet, sömngångaraktigt. Hyran ska betalas, maten ska ätas. Man skriver sin litteratur i passiv form, orkar inte brottas med några krångliga jag.

Men så en morgon bryts rutinen. Den dånande domedagen är kommen. Alldeles för tidigt och alldeles utanför fönstret. Ett brutalt uppvaknande får en alltid att reflektera över livet.

Först försöker man hålla sig vaken i duschen medan man svär över hur lövblåsare ens kan vara lagliga. Sedan tänker man plötsligt på vilka otroliga mängder vatten som runnit under Drottningbron de senaste åren.

Då stannar man upp, yr i huvudet, slagen av oväntad insikt. Man kisar genom det strilande vattnet och famlar efter något som kan rädda en från att tappa balansen och dra rakt in i kaklet.

Medan schampot rinner ner i ögonen och grannen börjar sno åt sig varmvattnet – mitt i detta kallnande lödderkaos – så ser man plötsligt verkligheten klarare än på länge.

Det är inte bara skorna som är nya. Hela ens själv är nytt.

Medan man traverserade de plaskande trottoarerna och slet ut de gamla sulorna har man gått vidare. Utan att märka det har man hamnat på en ny utsiktspunkt och världen ter sig annorlunda.

När man söker utveckling i ett invecklat liv får man tydligen vara beredd på att nya perspektiv kan komma precis när som helst. Till och med när det svider som mest i ögonen.

Efter en sådan insikt är det lika bra att försöka vakna om. Så man duschar färdigt och handdukar sig. Sedan saboterar man ytterdörrens ringklocka innan man kryper ner i sängen igen.

Omvärlden kan gott få leta förgäves efter den man inte längre är.

Dagarna krymper när morgnarna ger plats åt natten. Gyllene och rubingnistrande löv virvlar rimfrostade utanför fönstret.

Det är mitt i oktober.

En fyrtiosjuårig affärsman, klädd i en kostym som signalerar att han minsann är modern och avslappnad, kommer gående längs en av stadens centrala gator. Det är morgon och under armen har han nybakat bröd i en brun papperspåse. Han ska överraska sina kollegor med finfrukost så här på måndagsmorgonen. Alltid hittar han på nåt skoj.

Längre fram, vid övergångsstället efter busshållplatsen, kommer en något yngre, blond kvinna gående. Även hon affärsmässigt klädd, men mer seriöst. Hon är på väg upp i karriären och har inte tid med något trams. Hon har hörlurar över öronen för att få vara ifred tills hon vaknat ordentligt. En bärbar oas av lugn efter en alldeles för kort helg.

Mannen känner igen henne redan på långt håll och hans tidigare lite stressade steg blir längre och mer självsäkra. Han rätar på ryggen och höjer handen, uppenbart glad att se henne. För att hon ska höra honom ordentligt, trots avståndet och hörlurarna, ropar han mycket högt: ”HEJ TOVE!”

Hela gatan hoppar till av det höga ljudet. Alla stirrar på mannen. Tove råkar också kasta en kort blick mot honom innan hon åter fäller ögonen mot asfaltens vita, övergående ränder. Hon verkar, under ett par långa, uttryckslösa sekunder, vilja låtsas att hon inte hört honom. Det är för tidigt på morgonen. Om hon bara fick vara i fred fram till kaffet.

Tyvärr förstår hon att mannen sett att hon såg honom. Så hon ler trots allt, men bara med munnen, och nickar en kort hälsning innan hon skyndar vidare bland morgonpendlarna. Mannens steglängd krymper något när han märker att hon inte tänker stanna och vänta in honom. Trots detta fortsätter han med en mer engagerad spänst i stegen än innan.

Jag borde ha vinkat med brödet, tänker han efterklokt. Om Tove hade uppmärksammat hans nybakade bröd, vem vet, kanske skulle hon då ha kommit ned till hans avdelning och hälsat på under fikarasten? Nåväl, kanske kommer det fler chanser. Eller så är han chanslös – trots bröd och glatt humör. Endast Tove vet.

Drottninggatan i Linköping en tidig oktobermorgon 2021.